Nu har jag slutat och skall snart möta upp Fredrik och så skall jag och min lilla Feline shoppa lite inför resan på lördag.
Här är min lilla i vår trädgård. Jag älskar dig mer än allt ditt bus ♥



Det här är innan vi var hos frissan förra veckan och hon klippte sin lugg. Min lilla nyblivna 2åring har väldigt långt hår ♥



Igår åkte jag till STHLM från GBG, över dagen. Jag skulle till vårt Stockholmskontor för att se på lite nya möbler inför vår renovering av kontoret.
Spännande i sig att åka till Stockholm, i och med att jag bara varit där en gång, men att åka ensam och över dagen var nog lite mindre spännande.
Jag hade turen att få fönsterplats, eller att grannen lät mig få hans rättare sagt, och kunde sitta och läsa.
Började läsa Om jag kunde drömma av Stepheine Meyer.



Boken är helt fantastiskt bra!

Tillbaka till min Stockholmsresa.. Hela dagen kändes omtumlande och lätt overklig.
Att ena stunden vara hemma på landet, sedan Göteborg för att helt plötsligt (eller efter en obekväm tågresa iaf) vara i Stockholm.
Tågresan dit var helt okej, inga konstigheter, men resten var lite värre.
När jag kom till Centralstationen i Stockholm så gick jag först lite vilse, men efter en stund hittade jag rätt och hittade taxin som stod och väntade på mig, med mitt namn på en skylt.
Väl i taxin så hände något oerhört obehagligt, något som gjorde att taxiresan kändes mycket längre än tågresan på flera timmar just gjort.
Taxichauffören fes i bilen!!!
Detta gjorde resan helt fruktansvärd och när han såg att jag vred på mig och försökte täcka min näsa så blev han märkbart irriterad och stött (jag försökte göra det i smyg, fast mitt ansikte kan ha blivit grönt) så han började gasa för fullt. Tack och lov, det kanske gjorde att resan blev kortare.
Han måste varit riktigt dålig i magen, för gud bevare mig väl va äckligt det stank!
Huuu

På hemresan med tåget så fick jag såklart sitta bredvid en hemsk äldre man, som trodde att han var ensam på tåget, och som satt och hostade utan att hålla för munnen hela resan. (Ni som känner mig vet vad jag tycker om sånt).

Och tro det eller ej, när jag väl är framme i GBG och går på min egen buss mot Trollhättan, så stinker det svett och chauffören är helt skyblöt så jag gick och satte mig nästan längst bak för att klara av resab, Jag hälsade inte på honom för han pratade i telefon, tack och lov för det för när vi kom till Älvängen så gick han ur bussen och ställde sig (såklart) utanför mitt fönster och börjar hulka och tillslut SPYR!?
Hallå?
Vad är det med världen och vad är det med min resa?

Tro mig, jag var nära på att kyssa marken när jag kom hem.
ÄNTLIGEN fick jag tvätta händerna!

Imorgon, om en vecka så bär det iväg.
Vi, jag och min lilla familj, ska åka på solsemester!
Det ska bli så fantastsiskt spännande, mysigt och pirrigt.

Vi ska åka till Kanarieöarna, San Agusto



När jag läst vad folk har tyckt till om hotellet så har det varit både ris och ros.
Vissa har tyckt att det var lite kallt i vattnet men badkrukor finns det alltid.
Jag kan ju bada i ganska så kall-kallt vatten så för mig gör det nog inget.
Det ska ju dessutom finnas en uppvärmd vuxenpool och en uppvärmd barnpool.
Äsch, det blir en upplevelse och en lång fin utflykt i vilket fall!

Vi valde All Inclusive, tro det eller ej.
Ska bli skönt faktiskt.
Såklart kommer vi att gå ut och äta också, men tänk så bekvämt! :)

Den 26 januari så firar jag och Fredrik dessutom 7½år ihop ♥

Wii, jag har redan börjat packa min väska!
Så om nästan bara en vecka så åker vi till varmare breddgrader, skämmer bort oss, njuter och busar hela dagarna.. Tillsammans!
Det ska bli underbart!

Resan är redan bokad och betald så nu är det bara nedräkning, packning och passhämtning som väntar.
Pirrigt!

Hur vet du att du har en stor näsa?

-Jo, du fastnar i ena näsborren när du byter öga med mascaraborsten

Idag fyllde min härliga, underbara och genomgoa vän Josephine år!
Efter jobbet så åkte vi hem till henne, åt goda mackor, pratade skit och satte i oss en massa gott.

Josephine har ett helt underbart hem som likaväl kunde vara taget ur en tidning. Men hon bor faktiskt såhär fint.
Nu har jag tyvärr inga bilder på alla rum, främst sovrummet, tyvärr. Men besök hennes blogg så kan ni få se mer http://josephinelovisasophia.blogspot.com/



Action.


MUMS.


Och fler blev vi.


Jag kom hem först 22,30 och var inte så jättekaxig(men kraxig och hes). På slutet av kvällen så fick jag helt hysteriskt ont i magen men det började gå över på vägen hem. Förbannade mage!
Det är så otrevligt att inte vara hemma på tryggmark när man inte känner sig bra.
Men några djupa andetag och att försöka intala sig själv att man inte kommer att dö gjorde sitt.

Nu är det dags för lunch för mig.
Idag ska jag äntligen få träffa min dotter! Hon sov ju när jag gick igår och sov när jag kom så jag har inte fått mysa med henne sedan i förrgår.
Imorgon skall jag vara hemma med henne från dagis för hon är fortfarande förkyld. Då blir det lite gosig mamma och Feline-tid <3

Tjipp tjipp
Nu skall jag gå och äta en lunch jag inte vill ha.

Frukost efterrätt idag: Latte och en mars.

Det är då ingen Latte från Sweet Coffe Bar men nog går den an!
Och det är då ingen härlig nöt-créme men visst kan jag få i mig en mars.
Nu är det dags att börja jobba, idag kom bussen in i tid så jag var i stan en halvtimme innan jag börjar.
Då får man passa på att unna sig lite gott.

Vardagslyx för mig.

Vi trodde ju såklart att det var magsjuka och kopplade inte alls det till att hon slagit sig. Hon fortsatte att spy efter att vi lämnat mamma och några gånger till tills vi kommit hem. Jag fick ta av henne kläderna så hon satt i bara mjukisbyxor i bilbarnstolen, lillfisan.

Det var Fredriks mormor som kopplade samman de två och jag ringde då dagis och frågade vad som hade hänt, om hon kan ha slått sig så pass hårt?
Svaret jag fick var verkligen inte det svaret jag ville ha.

De berättade att de inte hade varit i samma rum som henne när det hände så ingen vet vad som hänt.
Hon var alltså helt obevakad men de TROR att det inte var från någon högre höjd. De vet heller inte vad det var hon slog sig mot.

Det känns inte så jättebra får jag säga.. Men de blev jätteoroliga så jag känner ju ett lugn i att de tar det hela på allvar.

Vi kom överens om att jag skulle ringa 1177 för att fråga om råd och de avfärdade magsjuka nästan helt och sa att det absolut låter som en reaktion på en hjärnskakning.

Min lilla fina.

Men hon kunde äta efter att vi kom hem och har varit som vanligt efteråt. Möjligen lite mer gnällig
Det kan ju bara vara de stora förändringarna som är just nu också.
Men det känns lite otryggt, just att de inte visste vad som hänt gillade inte jag. Det var inte riktigt det jag ville få som svar får jag säga.

Annars så fungerar dagis jättebra och Feline trivs som fisken i vattnet.

Annat som hände i fredags är ju att någon jag känner och tycker mycket om fick åka till sjukhus men det gick bra tack och lov.
Lite annat som jag inte vill skriva om för alla att läsa och sedan till den roliga nyheten...

Huset är vårt!
Vi håller nu på att prata ihop oss inför att skriva på papper.
Inflyttningsdatum kommer att bli först om 2-3månader, beroende på uppsägningen av vår lägenghet. Om det finns någon annan som vill bo där tidigare och allt klaffar så kanske det kan gå tidigare.

Vi är så glada, så glada!

Ska se om jag kan slinka in och fota huset, iaf med mobilen snart så ni får se vårt lilla myshus!

Så är det alltså... Efter mycket om och men så är DRÖMHUSET äntligen (snart iaf) Vårat!

Ja det var ju tanken men det kan jag ju bara drömma om idag.
Dagen började egentligen inatt, då med att jag inte fick sova och tillslut gick och la mig på soffan. Min mobil lyckades vid två tillfällen att ringa upp min stackars pappa, först vid 3 och sedan vid 04,30. När jag väl lyckats somna så var det inte ens en timma kvar tills jag skulle gå upp, då hade jag fått kanske tre timmars sömn. I dimman måste jag ha snoozat till lite för hårt för jag vaknade tio minuter efter att min vanliga buss skulle ha gått. Grattis Pernilla!

Så snabbt på med kläder och tvätta av ansiktet snabbt. Ingen frukost och ingen lunchlåda som jag hade tänkt ställa mig och laga alldeles hurtigt på morgonen.

Jag ogillar starkt att komma försent så det här var ingen bra start på dagen.

Nu ska jag sätta mig och ringa flera samtal, håll tummarna att de ger det jag vill.
Vi får se!

Jag ska se om jag får skrivit mer imorn, främst om fredagen som innehöll alldeles för mycket intryck, upplevelser och känslor på en och samma dag. Båda bra och dåligt.

Nu samtal, innan rasten är slut.

Jag tänkte att jag ska skriva om lite olika teman snart.
Saker som jag tänker på, känner för eller har en åsikt kring.

Några saker jag tänkt skriva om är följande.

• Mina tankar kring Adoption
  
  
• Mina tankar kring Graviditet & Förlossning
  
  
• Mina tankar kring Surrogatmödraskap
  
  
• Barnkläder
  
  
• Dagis - Tankar och intryck
  
  
• Working Mom - om att vara en arbetande mamma
  
  
• Frisyrer och smink
  
  
• Tankar kring trots och att ett barn testar sina gränser
  
  
• Tankar kring att vara ifrån sitt barn
  
  
• Barn och matvanor
  
  
  
  

Ja det är några rubriker som jag skulle vilja skriva om. Finns det något som någon annars skulle vilja att jag uttryckte min åsikt kring så kom gärna med förslag. Något ovan som verkar mer intressant än det andra?
Nu är min rast snart slut..

Uppdatering kring huset finns ingen för de har fortfarande inte hört av sig.
Snacka om att höja våra förväntningar igen för att kanske inte ha grund för det. Såkart är det, det jag oroar mig för direkt.
Att de låter positiva, säkra på sin sak att nu blir det av, för att sedan dra mattan under våra fötter igen. Låt oss hoppas att detta är finalsvaret och att vi snart får veta definitivt!
OM det blir så måste vi ju hinna säga upp våran lägenhet (låt oss hoppas) och det måste ju bli innan månaden är slut.
Förhoppningsvis så vill kanske någon ha lägenheten innan uppsägningstiden gått ut så att vi isf kan flytta tidigare!

Jag är ledig på fredag förresten och ska få följa med till dagis!
Ska se om jag kan ta några kort på Feline. Av respekt till de andra barnen och deras föräldrar så får det ju bara bli Feline som är med på fotona. Om dagispersonalen godkänner det dvs.

En snabb fråga till er andra med barn på dagis.. Behöver ni köpa blöjor själva eller "ingår det i priset"?

Back to work!

Jag minns att när jag var hos sjukgymnasten efter förlossningen med Feline, så fick jag svara på flera frågor på en blankett och muntligen. Vi pratade om hur jag hade upplevt förlossningen och allt som hänt under och kring den.
Jag minns att när sjukgymnasten frågade mig om jag var rädd för att föda barn igen så svarade jag glatt nej, verkligen inte utan jag längtar efter att få göra det igen. Jag upplevde min förlossning med Feline som fantastisk. Jag tyckte inte direkt att det gjorde ont utan det som var kämpigt och där jag trodde att jag skulle ge upp var vid öppningsfasen.
Jag blev ju igångsatt och fick prova flera sätt att bli det på innan förlossningen ville komma igång. Inget verkade dock fungera utan kroppen bestämde sig själv för att sätta igång tillslut. Det som var smärtsamt var ju dock att jag öppnade mig från 3-4cm till 10cm på 20-30min och i vanliga fall öppnar man sig ju ca en centimeter i timmen. Så då var det svettigt och i och med att jag aldrig fött barn innan och inte visste vad jag kunde förvänta mig så trodde jag att förlossningen skulle fortsätta att vara så smärtsam så jag bad direkt om att få smärtstillande. Då visste ju inte barnmorskan eller jag att jag öppnat mig så precis när hon var på väg ut ur rummet för att kalla på en läkare för ryggmärgsbedövning så stoppade jag henne och berättade att det kändes som att jag ville krysta. Hon säger då att hon kan undersöka om jag öppnat mig något mer varpå hon chockat svarar att jag är helt öppen och att det snart är dags. Att jag kan glömma bedövning utan får köra solo helt enkelt. Detta var ju en dröm att få göra så jag sa inte emot utan gillade läget helt enkelt, jag skulle föda barn helt naturligt!
Lustgasen var inte min grej, jag provade ett andetag men kastade sedan bort den. Jag avskyr när jag inte känner att jag kan vara fokuserad och förstå allt som händer så nej tack. Det blev alltså en förlossning helt utan något smärtstillande.
Jag fick hålla på att ställa mig upp, stå på alla fyra och hänga böjd över sängen för att försöka få Feline att komma längre ner men hon tog lång tid på sig. Tillslut så var hon så att hon var redo att födas och innan jag visste ordet av det så stod det jättemånga i rummet. Är det något jag vet så är det att det ofta betyder att något inte är bra men det kopplade jag inte då, tack och lov.
Jag hade ju själv svår havandseskapsförgiftning, skyhögt blodtryck och är apc-resistent så de var lite hispiga kring mig. Vad jag nu förstått i efterhand så är det även för att Felines hjärtljud hade börjat svaja och de sa till mig att hon behövde komma ut NU.
De började prata sugklocka och jag hade i mitt förlossningsbrev skrivit upp flera saker som jag var orolig över. Såklart var en av punkterna användning av sugklocka och medans jag låg där och hörde att de började prata om det så säger jag högt ”skall ni försöka pricka av allt jag är rädd för eller?”. Hon sa att jag fick känna på barnets huvud nu om jag ville och det var bland det mäktigaste jag varit med om. Feline hade fortfarande inte fötts men hon var precis i öppningen och jag kunna klappa på hennes huvud. Då gick det upp för mig att jag klarar det här, jag ska bli mamma och nu kommer det faktiskt att komma ut ett barn!
Fredrik, som stod bredvid, har berättat för mig att jag blev helt fokuserad och tyst. Bara blundade och vipps så var hon ute.
Först ville jag inte krysta ordentligt för jag hade inte fått något lavemang. Jag ville absolut inte göra någon nummer två där inne bland alla människor. Bra fokus.
Men när jag väl fick känna Felines huvud och samla mig lite så vet jag att jag såg som en bild i mitt huvud. Känslan av att Feline var på väg ut var inte så farlig, det tryckte och brände nertill men inte farligare än så. Då säger barnmorskan att jag inte skall krysta, att jag gått sönder och att hon skall försöka klippa resten. Hon gav mig en lokalbedövning snabbt och klippte varpå jag tog i i nästa värk och Feline var framme.
Hon var helt fantastisk, knappt kladdig och alldeles perfekt direkt.
Som jag önskat så la de henne på mitt bröst direkt och jag fick själv få igång hennes andning. Det med andningen hade jag dock INTE önskat jag först kände jag en panik när jag märkte att hon inte andades, men de var alla lugna och jag skrubbade henne på ryggen och vipps så var min tjej pigg och grät. Inte jättehögt men det har hon aldrig gjort direkt. Hon fick ligga vid bröstet medans barnmorskan började sy mig. Hon berättade att jag hade gått sönder, blivit klippt och sedan gått sönder mer. Jag hade fått en så kallad total sfinkterruptur.
Jag blev nästan lite chockad för det hade ju inte direkt gjort ont ens.
Om ens hud slits sönder så borde det ju vara otroligt smärtsamt tycker man, men jag är tacksam!
Hon höll på att sy mig i ca 1h tror jag, hon kallade på annan läkare och tillslut så gav hon upp och bokade operation.
Så strax efter att min lilla dotter fötts så tog de henne ifrån mig och gav henne till Fredrik så fick jag åka iväg. Det kändes så konstigt att lämna dem. Jag hade ju nyss haft henne med mig överallt i nio månader för att nu vara helt ensam.
Jag bad om att få bli nedsövd då jag var så oerhört trött. Fick ju inte sova under natten på grund av småvärkarna i samband med igångsättningen. Men icke, jag skulle få en ryggmärgsbedövning och ligga vaken.
Jag var ju fortfarande i ett ganska allvarligt tillstånd i och med havandeskapsförgiftningen så det var fullt med personal inne på operationen. De var närmare 10 stycken om jag minns rätt.
En manlig sköterska fick hålla fast mig medans narkosläkaren la ryggmärgsbedövningen.
Här hade jag just klarat av att föda naturligt utan hjälp och så skall jag behöva få en ryggmärgsbedövning ändå?
De höll på att operera i 1-2 timmar och hela tiden så pratade de med mig och jag fick inte somna om jag minns rätt.
Ryggmärgsbedövningen var obehaglig och jag minns att jag trodde att jag skulle bli enbent och lam för bedövningen började släppa men bara i ett ben. Nästa tanke var lite panik i och med att de inte opererat klart och att jag skulle känna att de stack mig.
Men jag fick frågat narkosläkaren som lugnade mig och berättade att i och med att jag låg på sidan när jag fick sprutan i ryggen så tar den ojämnt, fullt naturligt.
Skönt, jag kommer att kunna gå!

Efter förlossningen minns jag att jag kände doften av chokladbollar och inte ville något hellre än äta en. Men de sa att jag skulle behöva vänta ett tag innan jag fick det.
Sedan sa de att de skulle köra mig till min familj och då vet jag att jag började gråta.
Min familj.
Jag har en familj ♥

Sedan skall jag skriva om tiden på sjukhuset någon gång men nu är min rast snart slut.
Jag kan i alla fall säga att Feline hade tio fingrar och tio tår. Hon var och är fullt frisk och fantastisk.
Nu såhär 13½månader senare så trodde jag inte att jag skulle komma ihåg så mycket i detalj men det gör jag. Det var det bästa jag vart med om och jag måste säga att jag önskar att jag får göra det igen!
Nästa gång tar jag gärna och skippar sfinkterrupturen för den var inte det bästa jag vart med om men tack och lov är jag en av de få som inte fått några som helst bestående men.




Jag och Feline på BB.

Förresten, många uttalar Felines namn alldeles knasigt. Det uttalas Feliiiin, som Caroline eller Josephine.
Så nu vet nu det!